Sussi Tasinazzo

Kategori: Tankar&texter

välkommen till plusgymnasiet //chelsea med vänner

jag är jävligt arg på plusgymnasiet och alla andra.Jag skäms aldrig för mina åsikter. Ni hatar så mycket på sussi på plus, det får vara nog med det. Det är ju för fan som att man skäms här hemma medan jag äter min ostmacka. Bara så ni vet alla som sökt in till plus i år ska veta att lärarna hänger ut sussi inför andra elever. Dem har ingen struktur på saker och ting, på den där jävla skitskolan. Dem lovar så jävla mycket men ger inte ett skit tillbaka, dem är värre än Judas. Det ska ni baski mig  veta. ( Judas var han som förråde jesus när han korsfästes) 

På måndag morgon ska jag slå näven i bordet på rektorn kontor och säga hur mycket jag skäms över att gå på plusgymnasiet. Så allihopa välkomna till plus, en skola där lärarna favoriserar elever, snackar skit om andra elever, hyr in lärare som visar fittan på instagram,där elever är high on life, där alla elever måste säga efter sitt one night stand glöm inte att välja plus, där lärare mobbar andra lärare, och det värsta med allt är att allt är sant. Jag avråder varenda liten kotte där ute att söka till plusgymnasiet. Men vet ni vad jag kan säga en positiv sak, vi har jävligt bra mat. Så, gillar du mat, sök hit. 

Jag skriver detta inlägget eftersom att sussi fått skit för att hon har uttryckt sig (LÄS OM YTTRANDEFRIHET HÄR ) på sin blogg och fått skit för det innan så tänker jag att jag säger det själv och nej mina vänner inte bara jag som tycker detta utan detta utan väldigt många håller med i dessa åsikter som står skrivet.

Så återligen välkomna till plus ni komer ha ett helvete tre år fram :)

 

// chelsea med A-vänner

 

Nu får det faktiskt räcka

Jag har varit off, i en vecka nu. Närmare och närmare har jag kommit till den där väggen som gör så jävla ont att gå in i. Men tro fan att jag hamnat där. Det är så jävla orättvist. 

Vuxna människor mobbar mig, på riktigt. Vad i hela helvete är det om. VAD FAN GÖR NI?! 

Att få hot från en människa som funnits i mitt hjärta i flera år, tro mig, det tar också. 

Allt bara spiras upp. Det är för mycket och jag kan verkligen inte sova. Jag har gråtit så mycket för att jag är så trött på allt. Jag känner att det borde vara min tur att vara lycklig nu. Det borde vara min tur att få känna mig värdefull och älskad.

Tro mig, jag är INGEN dålig människa. Jag vill de flesta all lycka i hela världen men till och med när jag verkligen försöker vara en bra människa, slår det tillbaka mot mig och bryter ner mig. 

Jag är så trött på detta. Jag orkar inte och klart som fan jag tappar motivationen till att gå upp från sängen när jag vet att jag ska mötas av hat vart fan jag än går. FÖR INGENTING. FÖR ATT JAG ÄR JAG. 

Jag är hatad, för att jag är jag. Förstår inte varför människor tror sig vara så jävla bra hela tiden. Kom ner på jorden istället.

 

Usch och fy, jag är trött psykiskt och mår verkligen inte bra. Men ska verkligen försöka mitt bästa för att uppdatera. Förlåt mig. 

 

Jag är ingen superwoman

Förlåt mig för min EXTREMA frånvaro...Detta beror på att jag inte alls mått så bra senaste dagarna. Att vara en förebild, ledare och samtidigt kunna få vara mig själv med alla mina brister, är verkligen inte det lättaste. Denna veckan blev helt enkelt för mycket för mig. Har velat skriva, men varken forme på telefonen vill funka, denna datorn jag har tillgång till har strulat och sen har min egna dator varit på vift. Jag har egentligen massa bra saker att säga till er, men behöver rensa mitt hjärta lite.

Jag ÄR personlig i min blogg, det är liksom min nisch. Det är detta jag gör, jag är arg, glad, motiverande och FÖRSÖKER få de flesta människorna i mitt liv må bra, men till och med jag, har gränser som gör att jag går långt över den gränsen i hur man beter sig. Jag tar väldigt mycket skit, ofta tror människor att min hud är gjord av stål, det är den inte. Vissa saker kryper sig innanför huden och GÖR VERKLIGEN ONT. Dock är inte jag den som börjar gråta framför den som gjort mig illa, jag blir arg, utåtagerande och är nog mer våldsam än jag borde i både mina uttalande och mina handlingar. MEN jag har blivit mycket, mycket bättre på att kontrollera mig själv. Men vissa saker, gör helt enkelt så ont rakt in i själen att jag behöver hävda mig.

Jag var mobbad, från 6 års till 7an. Blev slagen, trakasserad, mordhotad, folk startade grupper mot mig, sa elaka kommentarer och ja, jag kan fortsätta i evighet. Den delen i mitt liv har jag gått vidare ifrån, men paniken som uppstår i mig när jag känner att jag tappar kontrollen över andra människor, att jag känner att dem inte lyssnar, stänger mig ute, sätter sig över mig... Det sätter igång en process i mitt huvud. Att jag ska försvara mig, det blir en maktkamp för att jag alltid vill vara på samma nivå som alla andra, lika viktig osv. Av flera olika anledningar har jag svårt att se mitt egna värde och i olika "makt" positioner som jag faktiskt besitter, kan jag bli arg om, jag känner att jag inte får den respekt jag förtjänar. Alldeles för många år log jag åt alla slag, tackade och  bugade, sa aldrig någonting... När jag väl bröt mig ur detta mönstret gick det åt andra hållet, jag blir arg och jag är lite smått känd för min korta stubin och min temprament. Ni kanske undrar... Hur i helvete kan man sätta mig på en maktposition... Anledningen är att jag BRINNER för allt jag tar mig ann att göra. Jag älskar att hjälpa människor, prata med dem, diskutera förbättringar. Tycker jag inte om något säger jag det för att jag vill ha en FÖRÄNDRING. Jag krigar för det jag gör varje dag, och fan, jag är stolt över mig själv och mitt arbete jag faktiskt gör för mig själv OCH andra. Vilken del du får se av mig, är faktiskt den du ger mig. Jag beter mig ALDRIG illa om du inte går mig ordentligt på nerverna eller faktiskt behandlar mig med mindre respekt. Jag vet att jag är jävligt duktig på det jag gör och jag älskar det. Men inte ens jag är en superwoman, jag har känslor och mina brister. Jag är en ledarprofil, en representant för både mina egna misstag men jag får även ta på mig andras. Det är en del av det jag gör. Att sedan försöka få en bra balans mellan att vara proffsig och vara sig själv, det är jävligt svårt, särskilt när man har en så stark personlighet som jag faktiskt har.

Folk får faktiskt helt ärligt, tycka vad dem vill om mig... Jag är omogen, för att jag visar mina känslor och inte tar skit, jag är en översittare för jag är stark i min ledarroll och vet vad det är som gäller, jag är otrevlig för att du antagligen inte visar mig respekten jag förtjänar tillbaka. Jag är inte dum, jag har livserfarenhet som en 40åring typ och är väldigt intelligent. Det kanske inte syns på mina betyg, men sätt mig i verkligheten och jag kommer klara det dubbelt så bra som många andra. Så innan ni tänker att jag är omogen, antagligen vet jag mer om livet än du förhoppningsvis någonsin kommer göra, gå i mina skor en dag och du skulle antagligen vilja gråta. Säg inte att jag inte är smart, bara för att mina betyg inte är högst, jag är smart när det väl gäller. Att gå på en person  med PERSONANGREPP är inte rättvist om man inte känner personen. Det ÄR inte okej. PUNKT.

Men, jag är ledsen om jag sårar människor i min vardag för att jag är jag. Jag ber om ursäkt för mina misstag som även jag, Sussi Tasinazzo, kan göra. Jag är ingen superwoman, jag har känslor och brister, jag blir ledsen och kan såra andra. Jag är människa,så jag skulle verkligen uppskatta, om resten av min omgivning faktiskt skulle kunna se det.  Sen så är jag ibland för personlig i min blogg, jag glömmer bort hur stor den faktiskt är i min lilla stad. Jag är lite klumpig ibland, men jag är ju som sagt bara människa.

                                                                                                                                         Jag hoppas ni får en fortsatt bra lördag! Puss och kram! <3

När allt bara blir totalt svart

Det är läskigt att vara jag... Riktigt obehagligt många gånger. Jag kan gå från att vara okej till att må så otroligt dåligt på 30 sekunder. Har ångest och funderat starkt på att skita i precis allt just nu. Visste ni att jag inte varit på en skolavslutning på 2 år? Anledningen är att jag alltid drar mig undan eftersom jag inte tycker om människor. Tycker inte om att folk gör mig illa så då undviker jag helst all kontakt om möjligheten finns. Har varit opepp på studenten 1 år för är rädd för att jag ska koppla bort mitt huvud den dagen och befinna mig någon annanstans än i ögonblicket. Jag gör ofta det, kopplar bort. För jag orkar typ inte. Jag önskar verkligen att jag tyckte om människor och att vara glad och trevlig. Det är jag inte. Hatar ytliga relationer och mina djupare relationer kräver otroligt mycket av motparten eftersom jag är svår att hantera i vissa lägen. Jag blir tillbakadragen och tänker, känner mig oälskad och tappar meningen med livet.

Jag vet aldrig hur jag kommer må inom en timme och jag hatar att leva så. Dock är det inget jag kan hjälpa. Idag är ingen bra dag eftersom mamma åkte utomlands idag och är ifrån mig en vecka. Det är så otroligt jobbigt. Väntade med att ta min medicin en timme efter att jag ätit, då blir jag såhär. Måste ta den DIREKT när jag vaknar annars mår jag såhär. 

Vill skita i balen, skita i studenten och lägga mig i sängen. Just för stunden vill jag absolut ingenting. Jag kan inte fungera normalt och jag hatar det. Om en timme kommer jag må bättre. Men det är skönt att skriva av sig. Tack gode gud för att jag har medicin, även om jag är så läskigt beroende av den för att fungera. 

Tankarna snurrar runt otroligt fort och i dessa lägen är det som om allt blir svar. Jag blir otrevlig och arg för att jag hatar mig själv och mitt dåliga mående, vilket går ut mot andra. 

Jag brukar säga minst 5 dagar i veckan att jag hatar människor, vilket jag till störta delen gör. För alla som jag bildar en nära relation till att gjort mig illa vilket verkligen fått mig tvivla på mig själv och mitt egna värde. Svårt att förklara för andra hur mycket jag kämpar med mig själv varje dag för att kunna fungera i ett "normalt" samhälle som inte tänker som jag, inte har samma värderingar eller bryr det sig minsta om mig som människa. Ju fler jag bryr mig om, ju fler gånger blir jag sårad. Så jag har 5 personer i mitt liv som jag kan fungera ihop med någorlunda. Jag önskar att jag hade fler, men folk har svårt att hantera mig och så fort dem hittar något bättre så betyder jag ingenting längre. Det funkar inte för mig liksom. För jag är egentligen världens snällaste människa när någon brutit ner mina murar. Jag älskar för mycket och litar för mycket. Jag ger all min vakna energi till människor jag bryr mig om. Därför gör det extra ont om dem inte gör detsamma. Vilket har hänt alldeles för mycket senaste halvåret. 

Men som sagt, dem skiter ganska fullständigt i mig nu, för dem har hittat något lugnare och stabilare. Jag är ju egentligen världens underbaraste människa, om man bara ger mig tid och tålamod. Tillitsproblem är det som förstör allt mest. Jag litar inte på människor och tror alltid det värsta om dem. Av erfarenhet har det blivit så.

Jag är ju ärlig i min blogg, visar mig svag för att jag önskar att folk hade gjort det tidigare i mitt liv. Man är inte alltid stark och det är OKEJ att visa det, vilket jag gör nu. Detta är mitt LIV, ingen sagovärld. Så ibland kommer dessa inlägg. Det är en del av mig själv och mina tankar, mina känslor och det är antagligen det som gör min blogg unik. För jag framstår inte som någon annan. Jag är jag och vill berätta om mitt liv på alla sätt, inte endast dem bra. Jag vill inte att folk ska känna sig ensamma. För nu har ni ett levande bevis på att du inte är den enda psykiskt störda här, jag finns också. Skriver ner allt.

Om ni orkat läsa allt, så är det för att ni faktiskt är intresserade av vem JAG är bakom alla hälsomåltider och drömmar. Välkomna återigen till när mitt huvud vägrar samarbeta. Mår dock bättre nu när jag fått skriva av mig och serotoninet börjar koppla med mina hjärnceller igen. 

Kommer uppdatera igen senare, och antagligen må mycket bättre!

Kram till Alla! 

 

Ätstörningshjärna & hälsosam livsstil

Nu är jag lite stolt över mig själv... la ut en bild på instagram där man ser min ickeplatta mage. Där man inte ser några ABS för att jag är smal. Där man inte ser benen på bröstkorgen eller några revben. Jag la ut bilden och kände mig hyfsat nöjd! Vilket för mig, tagit 9 år att kunna göra. Min ätstörning började när jag var 10 år och höll i sig i olika former tills jag var 16. Jag gick honom aneroxia, bulimi , ortorexi och hade då ätstörning utan "inriktning". Hade alla som omväxlade varandra i 6 år och som minst vägde jag 41 kg ( idag väger jag 60 ).
Min hjärna vill inte riktigt acceptera min kropp alla gånger och kosten får jag fortfarande ångest över ibland. Men det går framåt. Jag kan äta med andra, våga säga att jag är hungrig och svälter i mig själv, övertränat inte och kan leva en normal vardag med min kost.
Jag är alltid lika imponerad varje gång jag ser någon besegra sina demoner i huvudet och ätstörning om något är demoner i huvudet.
Idag räknar jag kcal för att se till att jag äter tillräckligt för vill bygga en stark kropp som orkar. Inte bara passa ett ideal. Det tog nästan 10 år men det går framåt varje dag! Är faktiskt stolt över mig själv 💪🏼

Vid frågor är det bara maila eller kommentera på! Puss och kram!

 

 

"Ni vill bara visa upp er for the good cause feminism"

Gick in på kissies blogg och skrollade lite och kom in på ett feministiskt inlägg. Det första jag gör är att kolla kommentarerna, det är ju där det roliga händer. Hittade en kommentar som upprör men som jag även känner är ganska sann. Min fråga till er som viker ut sig för the good cause feminism, varför har ni alla idealbröst? Varför har ni alltid kurviga fina kroppar? Varför får jag aldrig se någon med helt platt byst, olika stora bröst, ickeidealiska former? OFTAST ser jag endast ideal som viker ut sig för att sedan skylla på feminism. Så ja, jag förstår understående kommentar. I really do! 

Min andra fråga till er är : Jag som nu mera har "perfekta" bröst.. Varför känner inte jag behov av att vika ut mig på Facebook för bekräftelse? Varför skriker inte jag PUSSYPOWER och tar tillfället i akt att visa mina "perfekta" bröst och få över rösningar av folk hur snygga dem är? Jag är otroligt osäker på min kropp, men VARFÖR känner inte jag det behovet? Är det MIG det är fel på eller är det helt enkelt fel att utnyttja feminism för SKITSAKER och BEKFRÄFTELSEBEHOV. 

DET, mina vänner, är anledningen varför jag inte vill kalla mig för feminist. Jag SKULLE kunna på gå på stranden topless, jag har ju sjukt snygga bröst nu och inget att skämmas över. Men i RESPEKT till allmänheten så gör jag inte det. ALLA KANSKE INTE VILL SE MINA BRÖST! Sen skulle jag tycka det var obehagligt. Tycker inte om att gå topless över lag. 

Svara GÄRNA på mina frågor! 

 

Jag har lite svårt att tro på att vissa av er bloggare (inte bara du alltså) vill ha rätten att visa brösten för att det ska vara jämställt. 

Jag tror att ni helt enkelt bara vill visa upp era snygga bröst och ser en chans att göra det och använder ”for the good cause feminism” för att på ett godtagbart sätt kunna visa upp er. Lika som att ni visar bilder på er själva i olika utmanande positioner där ni gör allt för att se sexiga ut, drar in magen, photo shoppar dit magrutor, putar med stjärten i stringtrosor, etc, etc. på bloggen och Instagram (ja, du också, Kissie). Anledningen till det är väl att läsarna ska tycka att ni är sexiga och snygga, har skitsnyggt ass och fantastic tits? Men på Instagram och Facebook så lägger ni upp halvnakna bilder för jämställdhetens skulle? Vad vill ni egentligen? 

Tror inte det handlar så mycket alls om att ”ska killar få visa sig i bar överkropp så ska vi också få det”. Utan mer om att ni ska kunna visa upp er – och inte som ni egentligen ser ut, utan efter att ha lagt en omsorgsfull make-up, placerat kroppen i den mest sexigt fördelaktiga posen och sedan photo shoppat bort alla skavanker.

Så tyvärr så ser jag inget jämställt i detta. Jag är egentligen av den åsikten att alla får göra precis vad de behagar så länge det inte skadar någon annan, men det här tycker jag bara blir löjligt. Det ni håller på med blir så motsägelsefullt. Alla ni tjejer som tjatar om feminism och jämställdhet i denna fråga kan inte så korkade – självklart vet ni att kvinnliga bröst är erotiskt laddat och manliga bröst not so much. Vissa saker är just vad de är och vad spelar det egentligen för roll om ni inte får lägga ut era tuttar på instagram?? Fokusera på viktigare frågor, män som får mer betalt än kvinnor för samma jobb, etc.

 

 

Kost - Hjärnspöken - Ångest

Goddag på er! Hoppas ni mår bra! 

 

Som vanligt på helgerna gick jag upp sent, behöver ta igen all sömn jag missat under veckorna. Ska kolla något avsnitt av TVD innan jag börjar plugga lite. 

Ber om ursäkt om det varit dålig uppdatering med träning och kost denna vecka, helt ärligt, har jag inte tränat någonting pågrund av att jag vill bli frisk så fort som möjligt. Kosten har gått rent ut sagt åt helvete, det gör det alltid när jag inte kan träna. Har lite tvångstankar om det där med maten, jag vet inte om det har att göra med min gamla ätstörning eller om det verkligen är något fel i hjärnan på mig som gör att jag inte kan fungera normalt. Efter 6 år som sjuk i de flesta ätstörningar som finns, förstår jag att det ger spår efteråt. Jag blev frisk när jag var runt 16 år... Kanske lite senare, kommer inte ihåg. Dock sitter mina hjärnspöken på min axel VARJE dag och talar om vad som ger mig ångest att äta och inte. Det är fruktansvärt. Jag KAN äta socker, jag är ju sockerberoende, men ångesten därefter är fruktansvärd och om jag ätit socker en dag så är den dagen "förstörd" för mig och då måste jag bara äta socker för KAN INTE blanda nyttig mat med onyttig. Det funkar inte i mitt huvud. Antingen 100 procent nyttig eller 100 procent onyttig. 99 procent DUGER INTE. 

Lika dant är det om jag äter socker på en måndag, då är den VECKAN förstörd och jag kan lika gärna skita i att äta nyttigt. Jag tror det är svårt att sätta sig in i hur JOBBIGT detta är. Och snälla, be mig inte söka hjälp, för har all hjälp man kan få och jag är INTE ett psykfall, inte på långa vägar. Jag har VARIT, men är inte längre. RESPEKTERA det, tack. 

En annan grej är att jag inte kan äta nyttigt och inte träna. Det måste vara både och annars funkar det inte heller. Asså ni förstår inte dilemmat. Och folk som säger att det bara är att göra... Att det bara är att ta en chokladbit och sen träna, det funkar inte alls för mig. Det ger mig ångest eftersom jag inte kan blanda dem två. Antingen eller, inte båda. Jag vet inte riktigt varför det är såhär, men det är jobbigt. Nu kanske ni förstår hur denna veckan varit...

Jag mår absolut bättre både psykiskt och fysiskt av att lägga 100 procent på att vara nyttig... Men samtidigt vill jag ju kunna "unna" mig själv något och slippa ångesten. Det går inte heller. Då är det igång igen och då känner jag mig dålig. 

 

Ja, spår av min ätstörning finns kvar. Därför är det JÄTTEVIKTIGT för mig att försöka hålla en hälsosam balans med mig själv. Jag svälter inte mig själv, inte alls, men ni förstår problemet. Huvudsaken är att jag försöker visa en hälsosam livsstil för mig själv och för er som läser. Jag stöttar INGEN ohälsa överhuvudtaget utan VILL skapa friskare individer om jag kan det.

Jag vill fokusera på hälsan, inte vikten. Det är vad jag vill förmedla till er. Jag kanske inte jämnt håller det själv, men jag försöker. Både för mig själv och er. 

Denna veckan kommer jag fokusera mer på hälsan, det är ny vecka.. Därför jag ÄLSKAR måndagar, det är en nystart. 

Tills dess, hoppas jag ni förstår hur värdefulla ni alla är. Verkligen, VARENDA EN AV ER!  

Dumt hjärta

För ikväll ska jag bara lägga ut quotes, som jag läst om och om igen... Som förklarar meningar jag själv inte har koll på. Jag älskar mina quotes, det är det bästa och skulle nästan vilja skriva en bok med alla mina favoriter. Har säkert 200 stycken nersparade i min telefon.

Senaste veckorna har varit ett känslomässigt kaos i mitt huvud. För mycket händer och jag tror faktiskt inte jag velat acceptera det heller. Jag har blivit krossad, nedbruten och helt förstörd av så många innan, så noterar det inte ens längre förens det är försent. Vägrar acceptera sanningen. Då beskriver jag hur jag tänker och mår med quotes. Det känns bättre då.

Och på kvällarna kommer tankarna, då kommer ångesten knackandes på dörren och ber om att få stiga på. Jag säger nej, men ångesten gör det ändå.

Trash can never become gold

Orkar helt ärligt inte bry mig knappt om folk vill trycka in på min blogg eller inte. Känner att jag har så mycket annat i mitt liv att reda upp innan jag kan fokusera på detta. Så skriver helt enkelt när jag orkar och har lust. 

Men kan gå igenom snabbt vad jag håller på med på min fritid. Jag tränar och försöker bli en bättre människa. Få ut mina aggressioner via träningen och bli lugn i mig själv. Men igår brast det någonstans på vägen och blev bara så trött på allt. Självklart kan inte allt vara på topp jämnt men blev bara så oerhört sårad igår. Sånt är livet, man blir det. Ofta. 

Tänker på det mer än jag borde egentligen. Borde bara droppa det men om man vet hela historien bakom så kan det vara förståligt. 

Men jag försöker igen, som jag alltid gör. Går sönder, kliver upp, går sönder, borstar av mig och sen är det bara att släppa det. Men ibland får man faktiskt bli ledsen över hur människor beter sig. Men skräp är skräp. Skräp kan aldrig bli guld. Så är det bara. Och jag borde lära mig, att sluta älska så lätt, sluta ge så mycket av mig själv och göra allt för att andra ska må bra. För nu har jag verkligen fått bevisat, att det är så oerhört onödigt. Usch, så trött på dessa vidriga människor. Hoppas verkligen att de ändrar på sig, blir något bättre... Eller turn back till vad dem än gång var.....

Mål inför 2017

Jag har varit oerhört frånvarande, förlorat min plats bland de störta bloggarna, men det gör ingenting alls faktiskt. Jag vet att min blogglön kommer vara sjukt stark denna månaden och har redan beställt min drömväska för dem pengarna! Eller lite av det i alla fall!

Jag har jättemånga projekt på gång, hemliga för allmänheten än så länge.  Dels mitt projekt med Linnea men har även ett eget projekt... Som jag antagligen inte kommer droppa för någon förens det är dags. Det är liksom ett stort steg för mig att förverkliga mina drömmar. 

Jag grät vid 12slaget, för jag var så tacksam över att detta året var över. Jag kunde äntligen släppa allt, det var jobbigt, men det gick. Tänkte på Enya, min bror och alla andra jag förlorat detta året... Hur kan man inte gråta av sorg OCH lyckan över att det äntligen är över?

 

Mina mål & drömmar för året 2017

- Att mitt och Linneas projekt blir till för allmänheten nu i Januari!

- Att mitt egna projekt kan släppas i slutet av detta året.

- Att få hjälpa till att utbilda en väns 4 åring.

- Att ta studenten ( dock en självklarhet ).

- Få ett hästjobb någonstans i världen och dra iväg i några månader på det!

- Få åka till USA 

- Fira nästa nyår i antingen New York eller London!

- Köpa en pomeranian!!!

- KANSKE, KANSKE, göra en speciell tatuering på min arm, som kommer representera mitt liv och styrkan att gå igenom det.

- Att få uppleva allt och lite till detta året. Detta året kommer för mig handla väldigt mycket om mig själv och mina egna mål, kommer alltså inte fokusera lika mycket på kärlek och vänskapsrelationer som inte gynnar mig någonting. 

 

Besatthet, undanflykter och mörka minnen

Jag är ju så dramatisk i mitt sätt att skriva ibland, kanske ska bli författare i alla fall? Jag vill prata om en sak, berätta saker jag inte pratat om. Jag var väl aldrig riktigt beredd o berätta det heller, att prata om det. Men senaste dagarna har fått mig och fundera, dra mig tillbaka till minnen jag inte vill äga och känslor jag trodde jag kunde bli av med.För att tag sen fick jag den nya Harry Potter boken av Chelsea... Och den var ju såklart med lycka eftersom jag verkligen är en Harry Potter nörd ut i fingerspetsarna! Men det tog ett tag för mig att våga öppna den o börja läsa, det kändes tungt på ett sätt. Första gången jag läste serien mådde jag fruktansvärt dåligt. Jag var 10 år och kunde inte hantera hur hemsk denna världen kunde vara. Så jag började läsa, rymma iväg. Jag slukades TOTALT upp i en värld som inte fanns, som var så oerhört mycket bättre än min egen. Jag hade med mina böcker överallt. Läste och läste, blev duktigare i skolan och kan faktiskt erkänna, mina lärare trodde det skulle bli en riktig författare av mig. Jag la ner hela min själ på att skriva ihop egna berättelser och läsa Harry Potter. Jag åt dåligt och sov sämre, jag ville bara få läsa i lugn och ro. Störde någon mig blev det katastrof i mitt huvud. Det var en besatthet, som i min verkliga miljö var något dåligt. Jag ville inte leka med några småbarn, jag vägrade prata med människor och ville bara vara ifred. Det var så mycket hat och ilska dem åren. Jag HATADE allt, förutom mina studier och böcker. De gav mig styrka nog att ta mig igenom den perioden i mitt liv. Jag var så över ambitiös att jag BAD om mer läxor för att slippa möta omvärlden. Och hela tiden, lät jag mig själv få ätas upp av denna fantastiska berättelse. Och många gånger i mitt liv har jag tänkt att "tänk om J.K. Rowling visste hur många barn hon säkert räddat. Att få dem att tro på saker och att ge dem hopp". Det var precis det hennes böcker gjorde med mig. Fun fact about me är ju att jag är en jäkel på att läsa, har grym fantasi och har väldigt lätt att bli besatt av saker jag tycker är intressanta. Jag har även varit ett "MVG" barn rakt igenom. ÄLSKADE att studera och lära mig saker. Det var något jag brann för. Jag kunde sitta i TIMMAR rakt av och skriva olika typer av texter. Allt från noveller, till dagböcker, till 100 sidor ren fantasi. Jag har tyvärr tappat mycket av den egenskapen idag. Jag slutade läsa 2012 näst intill helt. O har äntligen haft ro att läsa en bok igen. Även om det var en känslomässig sak att göra. Det drog upp saker i mitt liv jag inte vill komma ihåg. Men samtidigt, kommer jag nu ihåg hur mycket ord och text hjälpt mig igenom mina svåra perioder.
Himla långt inlägg eller hur? Förväntar mig inte att folk ska läsa det. Men kommer vara skönt att kunna gå tillbaka om jag någonsin ger upp mitt skrivande och läsande igen!
Denna gången hoppas jag bara att jag inte uppslukas lika mycket! Kanske hittar en balans. Eller så blir jag bara en gammal författar tant som sitter i sitt skrymsle och skriver. Den verkligheten skrämmer mig inte det minsta.
Får nog bli så!

Detta berör mig - SNÄLLA, läs detta...

Detta, DETTA berör mig något så oerhört mycket. Detta drar mig tillbaka till en egen barndom med mindre bra jular. Att veta att denna julen kommer barn att drabbas extra hårt och ingen kommer få veta något. Det berör mig på ett jävligt illa sätt. Jag blir ledsen. Och rädd, för jag skulle vilja kunna rädda dessa barn. Jag vill inte att de ska bli utsatta för sånt här. Snälla, läs denna artikeln... Bara förstå och ta in allt detta...För åter igen kommer ett barn att drabbas denna julen. 

 

 

Jag vet hur det är att ha drömmar om en alkohokfri jul som aldrig blev av

Kära Sverige, i år har jag en önskan! Jag önskar att vi tillsammans inför julen 2016 uppmärksammar och talar för de barn som kommer få högtiden förstörd på grund av alkohol.

Det är ingen hemlighet att vart femte barn i Sverige lever i ett hem där en eller flera vuxna missbrukar alkohol. Det är fem för många för att låta bli att våga tala. Inget barn ska behöva vara förälder till sin egen förälder, barn har rätt att få vara barn.

Men barn är inte bara barn, jul är inte bara kul…

 

Jag skriver dessa rader för jag vet hur det är, att växa upp i ett hem där alkohol var min pappas drog och beroende. Jag vet hur det är att söka kontakt med min pappa sovandes på soffan under julafton innan Kalle Anka. Jag vet hur det är att ha drömmar om lugna julaftnar utan alkohol som det aldrig blev någon verklighet av.

Jag vet att det finns barn där ute som behöver oss! Det finns barn som går på jullov med magont, som hellre stannar kvar vid skolbänken och gör skoluppgifter än firar jul med sin familj. Det ska inte behöva vara såhär år 2016! 

Därför väljer jag genom min plattform Vackra Maskrosbarn att uppmärksamma och dela med mig av många barns verklighet under jul. Varje dag fram till jul delar jag med mig av mina erfarenheter från min barndom. #JAGÄGERMINJUL 

Högtider är härliga tider, en mysig högtid som kommer med ljus och värme kalla decembermånaden. Snön ligger vit på marken, julgröten kokar på spisen och granen lyser i hemmet. En trygg tid med familjen samlad. Men inte för alla. 

Jag talar för de barn som kommer hem till familjen med förhoppningar om en trygg jul, som tyvärr får juldrömmarna om en lugn julafton i kras. 

Alkoholen tar inte julledigt, tvärtom. 

Alkoholen är socialt accepterad i samhället och på högtider är den oftast en av de obligatoriska sakerna på inköpslistan hos många familjer och inför julen även ett viktigt tillbehör på julbordet. Vinglögg, snaps, julöl, starksprit. ”Nu är det ju jul, nu ska vi ha kul”. 

För barn som lever i alkoholmissbruk är alkoholen drogen som står i familjens centrum. Den tar det viktigaste från barnen, deras barndom.

Tänk på barnen i jul, du som är vuxen och har barn omkring dig. 

Tänk på barnen i jul, låt barnen få ha en tid med bus, lek, kärlek och gemenskap. 

Tänk på barnen i jul, umgås med varandra och det viktigaste som ett barn behöver är en närvarande viktig vuxen. 

Julen är barnens högtid, låt dem få äga sin julafton som ett fint minne när de ser tillbaks på sin barndom tillsammans med dig.

Henrietta Lysén

 

HÄR kan du läsa originalet!

STÖD OCH HJÄLP

Ovanför hittat du olika organisationer du kan stödja som kommer hjälpa dessa barn! Jag kommer skänka en slant. Aldrig att jag skulle kunna leva med att veta att ett barn fått uppleva saker jag upplevt och sen inte göra något. Snälla, gör något du också!

Detta handlar inte bara om missbruk, med missbruk kommer slag och ilska. Detta hjälper barn som blir misshandlade också. Vill inte glömma bort något barn. För detta är så jävla viktigt!

Folk är så jävla äckliga

Slöläser lite bloggar, går in på Anna-Lisas blogg och ser om hon skrivit något nytt. Hon brukar ju inte uppdatera så ofta..

 

OCH NU FÖRSTÅR JAG VARFÖR!

Såg att hon hade en jävla massa kommentarer och tänkte att roligt att se vad folk undrar osv. Detta var inga frågor. Detta var inget relevant om det specifika inlägger. Detta var rent HAT. Gapade en lång stund under tiden jag bläddrade igenom alla HEMSKA och totalt FRUKTANSVÄRDA kommentarer hon får. När hon köpte sin hundvalp och skrev om det, då fick hon hat för att hon var ful och äcklig. Att hon var en dålig förebild och blah blah blah. Hon berättade ju för helvete bara att hon köpte en hund?

Om hon lägger ut en selfie är det endast hat... Det bara flödar elaka kommentarer om hur dålig hon är som människa, hur ful hon är, hur äcklig hon är... De går på hennes privata liv och bara skriver allt elakt dem kan komma på. Det gör så ont i hjärtat att läsa all skit hon får ta. Hur människor och SÄRSKILT KVINNOR tar sig friheten att skriva och kommentera elakheter. Det är inte rätt. Det är så jävla äckligt och rent av kränkande. Skulle vilja spåra upp varenda jävel och skjuta knäskålarna av dem. Äckliga, vidriga människor. 

Det är inte HON som ska ändra på sig, skämmas eller behöva sluta blogga, det är NI som ska växa upp och skärpa till er och förstå att ni inte är varken bättre eller har rätt till att kränka en annan människa. Och diskutera inte om att hon får skylla sig själv för att hon är en offentlig person, nej, det är ni som ska hålla käften helt enkelt. 

Jag förstår om JAG får hat och elaka kommentarer när jag skriver om mina starka åsikter. T.ex. som att jag tycker är extremfeminister är dumma i huvudet och saknar verklighetsuppfattning, ja, då får jag räkna med att dem kommer skriva värre saker tillbaka.  Men en människa ska ALDRIG behöva ta skit för sitt sätt att vara eller utseende. Det är så fruktansvärt fel, skäms över att dessa människor ens får andas luften på denna jord. Usch. 

 

Kommer kopiera några saker folk skrivit, så ni förstår vad jag menar!

 

Det kanske går att operera sig smal? Har du kollat upp det?

Seriöst Annalisa skäms du inte? Är du schizofren? Varför tipsar du unga tjejer om sådant skit? O varför söker du uppmärksamhet hela tiden? Ta tag i ditt liv tjejen! Skärp dig! Du e inte en tonåring längre

Fy fan vilken äcklig patetisk liten människa du är din fule fan ..*spyr*

Du behöver korrigera ansiktet också medans du ändå håller på fule fan

Fixa dina extremt fula läppar och konstiga morbida ansikte med! Trust me you need it!

Det är så jävla sorgligt att du inte kan se att du går för långt med allt, helt ärlig så tycker jag synd om dig för att du inte kan acceptera hur du ser ut påriktigt. Läppinjektioner, kindinjektioner och implantat, så jävla sorgligt att du känner att du måste fixa dig med såna onödiga saker som kommer att få dig att se helt jävla förstörd ut om några år. Det värsta av allt är att lite vill ha mera och vet fan inte hur du kan tycka att det ser bra ut med sådär extremt stora bröst, det är så jävla sjukt, äckligt och sorgligt med det du gör med dig själv och jag hoppas helt ärligt för din egen skull att du en dag kommer kunna acceptera ditt utseende

A-L du är söt som vanligt, gillar att du är mullig och go. Puss ( Kanske helt fel att säga till någon som haft ätstörning , därför jag tog med denna kommentaren )

Anna-lisa är perfekt enligt mig också. En skön tjej med fina former. Lite kött att ta tag i. Säger bara sanningen, hon är inte smal utan mullig. Hon är liten i längden men inte smal utan klassas som mullig. Sen är hon en pendelviktare, ibland går hon ner sjukt mycket och ibland blir hon mullig. A-L lek inte sexig för du passar mer i ditt söta apeal :) puss ( samma person som ovan. Och då ska den personen söka upp glasögon eftersom Anna-Lisa är jävligt smal och antagligen kommer bli tryggad av att höra att hon är mullig).

Om man vill göra abort gör man det tidigt inte väntar tils de har hjärta som slår och fötter fingrar med mer...ni var ute efter uppmärksamhet annars håller man tyst om det. ( Det var HEMSKA kommentarer om hennes abort )

riktigt jävla apful blääää

 

 

Jag kan fortsätta för alltid. Reflektera gärna över att detta endast är TJEJERS kommentarer. Tycker detta är så jävla vidrigt och jag hade aldrig orkat med detta. Starkt av henne att ens orka fortsätta göra det hon tycker är roligt. 

Enligt min åsikt borde man skjuta dem allihop. That´s it. 

         

                                       Får lägga ut en gammal bild för tillfället... Dåligt med selfies på lager haha!

Svarar på kommentar

Klockan är mitt i natten och jag känner inte alls för att sova! Läste kommentarer och såg en jag gärna kände att jag ville svara på!Detta är en person som jag antar är väldigt ny här. Så välkommen hit! ☺️I din kommentar så säger du att jag borde uppsöka en terapeut. Att det finns viktigare saker att tänka på. : Avsolut, det är krig i världen och senast idag blev ett hus bombat och en viktig fredsperson skjuten. Ingenting av våra vardagsproblem spelar egentligen någon som helst roll. Varken dina eller mina, för vad fan spelar det för roll om din pojkvän gör slut när människor svälter ihjäl? Vill bara få dig att förstå att det går inte att säga så eller uttrycka sig om att "det finns viktigare saker". SJÄLVKLART gör de det men ska man tänka så är nästan ingenting relevant. Och eftersom jag lever med psykisk ohälsa så går jag redan hos en psykolog och har gjort de det dem senaste 10 åren. Kan säga att utseende är det som spelar den enda "normala" delen i mitt liv. Har en viss trygghet i det och kan känna mig "normal" i det sammanhanget. Jag av alla vet att det finns massa annat att fokusera på, vilket jag gör, dygnet runt. Och det är till stora delar mitt problem. Jag är nog världens djupaste person men mitt yttre spelar väldigt stor roll och har alltid gjort. Har svårt att se om din kommentar är nedvärderande eller om du bara vill ge tips. Om det är ovanstående känner jag djup sorg för din inkompetens att nedvärdera människor genom att be dem söka hjälp.Är det däremot för att hjälpa så hoppas jag vi förstår varandra bättre nu. Jag har all psykologisk hjälp och skulle nog inte säga att någon behöver en psykolog för just detta "problemet". Bara lära älska sig själv mer! Puss och kram 💞

Rekommenderar dig att gå igenom mina tankar&texter så ser du nog en annan version av mig!

Jakten på perfektion

Har alltid varit utseende fixerade, alltid. Sen har jag uttryckt det på olika sätt, visa sjuka sätt och andra mer normala. Allt som har med skönhet och göra tycker jag är intressant. Förbättra ytan till det absolut bästa. Samtidigt kan jag gå utan smink o med mjukisbyxor till skolan, känner mig absolut inte bekväm i det och undviker gärna att vara vid sociala sammanhang utanför skolan. Har ofta haft en "skev" syn på detta med skönhet. Jag är aldrig nöjd. Anledningen kan vara till att jag sätter ihop lycka och framgång med hur du ser ut. Självklart blir det sociala bättre om du har utsidan med dig, sen spelar det ingen roll hur din insida är för folk ser den inte vid första taget.
Nu har jag fixat brösten , vilket gör mig otroligt glad då det inte bara hade med utseende att göra. Snart ska jag få börja på min acne medicin och bli av med den skiten. Samtidigt vill jag bygga på det hela. Jag vill fixa naglarna, fransarna och nu även håret. Det är som att hela tiden jaga en bättre version av sig själv och det som är jobbigast är ju att jag MÅR bättre när jag känner att jag ser bra ut. Men sen ser man någon med snyggare läppar eller smalare midja, ja då var det igång igen. Jakten på att vara vackrast. Det är inte klokt hur mycket utseende kan påverka sättet att se på en själv. Hela jävla tiden. Och hela tiden tror jag att ju snyggare jag ser mig, ju bättre är jag som människa.
Detta inlägget skulle handla om att jag ville göra hår förlängning, men det spårade ju som ni märker. Jisses, måste försöka hitta något som tar mig ifrån utseendehetsen. Innan var det ju hästarna, men känner att hela jag spårat lite efteråt.

OCH NEJ DETTA HAR INGENTING MED MINA BRÖST ATT GÖRA SÅ SLÄPP DEN TANKEN!