Sussi Tasinazzo

VÄX UPP ZARA LARSSON

Jag blir så oerhört trött på denna jävla brud. Och ju mer jag ser henne ju mer tycker jag att hon är en uppmärksamhets hora. Man lägger inte ut nakenbilder om man inte vill ha uppmärksamhet. Hon är äcklig och jag skulle vilja lavetta henne så hon vaknar upp. Dubbelmorals äckel!

Berättelse 1 - Tina

Hur är det att ha en vardag & leva med Psykisk mående..

Hej! Mitt namn är Tina och jag har levt med depperation & ångest ett långt tag, jag vet inte riktigt när detta började men jag var runt 12-13 år när jag kände av denna stora tunga stenen som låg & vilade mot mitt bröst.

Jag har haft en rätt jobbig & mörk bakrund, både hemma & i skolan & där tror jag vi har anledningen till mig dåliga mående.

När jag var 15, så kom den djupa Depperationen, jag blev inte diagnoserad, för jag hade ingen kontakt med bupp.
Men då tappade jag glädjen för allt, orkade inte stiga upp på morgonen, hatade skolan, vännerna var inte så roliga längre, osv osv.

Sen när jag var runt 17 så släppte det för då hamnade jag i ett bra familjehem, fast samtidigt så visste jag att ångesten gömde sig långt inom mig.. För som vi alla vet, skolan..
När den började så kom den stora ångesten..
Jag har aldrig vart duktig i skolbänken, min koncentration fanns inte då jag har adhd också & Aspergers..
Detta ledde till att jag hoppade av skolan av olika anledningar, men mest ångest då.
Jag klarade inte av att gå i skolan, möta alla blickar & allt folk, det blev för mycket.
Iallafall, detta vad lite av min bakrund & starten till min depperation.

Jag bor på ett ställe i Kristianstad, ett tränings boende kan man kalla det där vi lär oss att ta hand om oss själva & bli "vuxna" och till slut flytta ut i den stora världen själva.

Jag har sabbat skolan här med, och en del praktik platser.. Jag känner mig oftast misslyckad & missförstådd, för jag har svårt att finna ord på hur jag känner, eller varför jag inte har haft kraften att gå ut sängen på morgonen osv.
När jag fick sommarlov så var jag mycket med en tjej som bodde här förr, en kväll när det hade gått för långt i mina tankar så berättade jag att jag mådde sjukt dåligt & led utav självmords tankar, jag ville bara bort.. Inte finnas mer..

Vi fick till akutpsykiatrin & satt där några timmar & då fick jag förklarat för mig att jag har medelmåttig depperation!

Jag har börjat gå på antidepressiva mediciner & visst dom hjälper..
Men mina tankar om allt och inget försvinner inte..
När jag är själv, så sitter jag alltid & tänker mig bort & till slut så slutar det med att jag sitter & darrar & tårarna blir som floder..
Jag tänker att jag aldrig kommer att klara av ett jobb, för dom på AF kommer aldrig fatta hur jag mår eller känner.. Jag kommer aldrig klara skolan, för mitt mående hindrar mig, hur mycket jag än försöker..
Kompisar, killar, folk jag vill lära känna... Alla kommer missförstå mig känns det som.
Och ja, den känslan suger..

Sommarlovet börjar gå mot sitt slut, och snart börjar skolan igen & ev en flytt tillbaka där jag bodde förut, jag är rädd.. Rädd att skolan kommer gå åt helvete igen, rädd att när eller om jag flyttar tillbaka så kommer det gå bra, eller helt åt helvete..

I dagens mående, alltså nu förtiden så mår jag långt ifrån bra..
Jag orkar nästan ingenting, fast jag anstränger mig.
Jag vill bara gömma mig, glömma verkligheten och alla krav som samhället kräver utav en.
Sköt jobbet galant, så får du stor lön, missköter du dig så får du sparken & blir arbetslös..
Osv osv..

Ja hörrni, lite flummigt historia, men detta med psykiskt ohälsa är FAN inte lätt..
Tack för mig

 

 

Tack Tina för din berättelse! Du hjälper andra!

Ytliga bloggar - Nej tack

I dagens samhälle är allt så fruktansvärt ytligt ändå. Överallt handlar allt bara om det yttre. 

Målet med min blogg är inte att bli toppbloggare. Mitt mål är att nå ut till dem människorna som behöver lite extra omtanke och medkänsla här i livet. Jag vill lyfta fram deras röster. Jag vill att dem som mår dåligt, också ska få en chans att ta plats någonstans. Därför är jag öppen med mitt liv, min sjukdom och mina svagheter. Det handlar inte om uppmärksamhet eller något liknande, det handlar om att mina ord någonstans kanske kan rädda liv. 

Jag vill hjälpa människor, se dem lyckas och inte behöva må dåligt. Om jag kan få höja någons lägre stämma är det den finaste gåvan jag kan få! 

 

Därför ska jag starta ett projekt! Jag tänkte kalla det "våga berätta". Jag hoppas att människor vågar berätta sina historier osv.  Jag vill få människor att inse, ingen är ensam!

 

Nu vill jag lyfta fram djupa bloggar och härmed dissa ytliga bloggar! 

 

 

 

Negativa gener

Jag har precis landat hemma och duschat och lite, så himla skönt! Känner mig som en ny människa. Men jag har tänkt ganska länge på en sak men aldrig haft orken att berätta. 

Lyssna här alla ni människor som ser mig som "negativ" , "arg" , "aldrig glad" osv osv. 

Det är ganska roligt att jag flera gånger försökt förklara, prenta in i era små hjärnor... Men samtidigt, vad förväntar jag mig när jag inte har det på papper. 

Tyvärr fick jag oturen att födas med gener, där mitt psyke inte ser allt i sommarvärme, ljus och små blommor. Jag fick depressions gener som är väldigt starka just i mina gener och även missbruksgener osv. I alla fall, när man föds med gener till att lättare må dåligt och se allt i svart krävs det så lite för att utveckla själva sjukdomen, men när den väl har kommit är det nästan omöjligt att ta sig ur. Jag har gått i terapi i 8 år. Kan ni fatta det ens? JAG VET hur jag är som människa, men tyvärr kan jag inte göra något åt det. Jag KAN inte se allt positivt, jag KAN inte låtsas vara glad om jag inte är det. Det är ingenting jag kan hjälpa. Jag har ett jävla temprament och ännu värre blir det när folk ska påpeka mina svagheter. 

Jag önskar inget hellre att jag kunde vara en positiv människa jag också, men nu har jag lite svårare med det. Så kan folk respektera min sjukdom precis lika mycket som någon med cancer? Nej, för min syns ju inte. 

I min värld är det näst intill bara mörkt och tråkigt. Så är det bara, men de stunderna jag är lycklig är jag lyckligast på jorden. 

Så snälla underbara ni, bara ta o stäng igen eran käft om saker ni inte har en aning om! Tack!

On My way

Nu äntligen är jag påväg hem! Sitter fullpackad i bilen med allt möjligt. Om 6 h är jag hemma 👏🏻

Hallelujah för internet!

Ja, äntligen har jag då fått mitt älskade internet tillbaka! Min resa i stockholm har varit blandad... Jag har fått mycket nya intryck och jag är ändå nöjd. Har träffat mina halvsyskon för första gången och det var en sådan upplevelse. Jag är så lycklig över att ha dem vid min sida. Som om jag hittade en del av mig själv... Det är det finaste med denna resan!

Utöver detta har jag shoppat i mängder och mest längtat hem till min älskade häst. Jag är ju så taggad inför tävlingen så ingenting annat finns i mitt huvudet. Även om jag gått igenom begravning osv så har Enya ändå stått där i mina tankar, som tur är har mina tränare tagit så bra hand om henne och idag hoppade dem en bana på 80 cm... Helt sjukt då jag inte hoppat

någonting på säkert snart 2 år. Jag är så stolt över min stjärna. 

En vecka med mycket känslor är snart över och snart är jag hemma igen!

 

Jag måste även ta och gratulera min barndomsvän Emmy för hennes framgångar. Det är roligt att se hur långt hon har kommit. Hennes intervju finns ju på for.me som ni kan läsa av. 

Just nu ska jag packa ner allt igen, ta det lugnt och sen vänta på morgondagen. Äntligen får jag komma hem till min trygga bas. 

Kramar!!

 

Upp